Phan

Vår första Gran Danois

Phan, grand danois född 81

Min första Grand Danois var Phan en omplaceringshund som var 4 år gammal när jag fick honom. Han dog 9,5 år gammal i magomvridning. Trots att jag bara fick ha honom i 5 år så lämnade han outplånliga spår efter sig. Det är tack vare honom som jag sedan skaffat mig ytterligare 3 Grand Danois.

Vintern 1985 dog plötsligt vår 14 år gamla irländska setter. Efter 3 dagars sorg förstod vi att vi ej klarade oss utan hund i huset. Problemet för oss var att vi båda arbetade heltid och inte hade möjlighet att ta hand om och uppfostra en valp. I tidningen Hundsport såg vi vår räddning, ett omplaceringshem för hundar. En vuxen hund skulle vi ju kunna ta hand om, att gå hem på lunchen och rasta hund var vi vana vid.

Vi gjorde slag i saken samma kväll och ringde till omplaceringshemmet. Vi berättade om vår stora sorg och sa att vi var intresserade av att köpa en vuxen hund. Inte för liten (absolut inte mindre än en cocker spaniel) och inte för stor. “Vad menar ni med för stor?” Ja ingen S:t Bernard, svarade jag. “Vi har en svart 4-årig grand danois hane som nog skulle passa er, den är van att vara ensam när familjen arbetar”. Jag tittade på Owe och han nickade. Sagt och gjort, kvällen därpå reste vi till omplaceringshemmet utanför Köping.

När vi kom fram var det becksvart, hundar skällde överallt. Vi stannade bilen och kennelägaren kom ut och hälsade. Vi gick gemensamt till omplaceringshundarnas hus. “Vänta här jag hämtar honom”. Sedan kom hon ut med Phan den högsta hund jag någonsin sett men ack så mager och utmärglad med ett sönder slickat sår på ena tassen. Han var visade det sig senare ca 95 cm i mankhöjd, mager och uttorkad påminde han om ett levande lik. “Han har matvägrat sedan han kom hit”. Owe och jag tittade på varandra, jag försökte komma på något att säga. Då sa Owe “jag går en sväng med honom”. Phan lät sig ledas ut utan glädje, han var helt apatisk. När de kom in från promenaden frågade Owe om han skulle klara 2 veckor hos oss om han inte åt och fick till svar “han klarar inte en vecka till här om han inte börjar äta”.

Vi var fast, inte kunde vi väl ha hans liv på vara samveten. Vi tog hem honom på prov 2 veckor. Phan puffades in i baksätet på vår Volvo 343 och resan hem påbörjades. I Katrineholm stannade vi och köpte varsin korv, även hunden fick en vilket uppskattades (han fick visserligen inte behålla den så länge). Väl hemkommen parkerades bilen och Phan släpptes ut.

Direkt fick han syn på en Chow-Chow på andra sidan gatan. Han blixtrade till och började gå till attack. Men jag följde instruktionerna., halsbandet högt upp, vänd på hunden, sätter honom, titta honom djupt i ögonen och skäll ut honom. Det fungerade. Efter denna maktutövning var hunden snäll som ett lamm mot oss, aldrig ett morr. Någon dag före test veckornas slut bad vi vår veterinär titta på honom. Han var frisk men mager samt hade en stafylokock infektion i såret på tassen. Han blev kvar hos oss. Världens trevligaste och vanligaste hund. Snart var han traktens kung, ingen ide att schäfrar och retrievers försökte sticka upp. Men dumma skämt från nattvandrande festprissar på fredagskvällarna hade han överseende med, liksom med valpar och småhundar.

Phan, grand danois född 81